Betong håller kvar fukt länge efter gjutning, och det är den fukten som utgör den största risken vid golvläggning. Om betongens relativa fuktighet är för hög när golvet läggs kan fukt tränga upp i konstruktionen och orsaka skador på golvmaterialet, limmet och i förlängningen inomhusmiljön. Den allmänt accepterade gränsen för relativ fuktighet vid läggning av fuktkänsliga material är ungefär 85 % RF, men det verkliga gränsvärdet beror helt på vilket material och vilket lim du använder. Systemets lägsta krav är alltid det som gäller. Att fuktskador på parkett kan bli kostsamma att åtgärda i efterhand är ett starkt skäl att mäta noggrant innan arbetet börjar.

Olika golvmaterial tolererar helt olika fuktnivåer i underlaget, och det är viktigt att känna till skillnaderna innan du bestämmer dig för vilket golv du ska lägga. Limmad parkett kräver att betongen har torkat ned till ungefär 60-65 % RF, vilket är ett av de strängaste kraven. Flytande trägolv som läggs ovan en ångspärr av PE-folie (0,2 mm) klarar sig med upp till cirka 75 % RF i betongen. Plastmatta och textil tillåter i många fall upp till 85 % RF, men specifika lim och konstruktioner kan kräva lägre värden. Kontrollera alltid kraven för just din kombination av beläggning, lim och eventuell avjämningsmassa, och utgå från det strängaste kravet i kedjan.

I Sverige används i första hand RBK-metoden (in-situ RF) som branschstandard för fuktmätning inför golvläggning. Metoden innebär att mätgivare placeras i hål som borras i betongen, och avläsning sker efter att systemet stabiliserat sig. Det ger ett tillförlitligt värde på den relativa fuktigheten på rätt djup i konstruktionen. En alternativ metod är karbidmetoden (CM-metoden), en kemisk analys där ett krossat betongprov reagerar med kalciumkarbidpulver i en tryckkammare. Tryckökningen är proportionell mot fuktmängden och ger ett exakt värde i viktprocent. Oavsett metod bör mätningen dokumenteras så att du har underlag om problem uppstår längre fram.

När fuktnivån är kontrollerad och godkänd, eller om den är för hög och kräver åtgärd, är nästa steg att förbereda underlaget mekaniskt. Betongytan måste vara tillräckligt plan: för de flesta golvmaterial gäller att avvikelsen inte får överstiga ett visst mått per mätsträcka, och ojämnheter åtgärdas med flytspackel. En välutförd avjämning är avgörande för att undvika knakningar, rörelser och för tidigt slitage i det färdiga golvet. Vid höga fuktvärden installeras en fuktspärr, ofta en PE-folie, som barriär mellan betong och golvkonstruktion. För trägolv och laminat är ångspärren ett grundkrav vid platta på mark och i alla situationer där betongens fuktnivå inte kan garanteras vara tillräckligt låg.

Vilket golvmaterial du väljer påverkar hela konstruktionen, inte bara det synliga resultatet. Klinker och natursten är i princip okänsliga för fukt och lämpar sig väl direkt på betong, men kräver en plan och stabil yta. Vinyl och plastmatta är relativt toleranta men ställer krav på att underlaget är helt fritt från sprickor och ojämnheter. Trä är det känsligaste alternativet och kräver de lägsta fuktnivåerna, men ger i gengäld ett varmt och naturligt resultat som håller länge med rätt förberedelse. Golvläggning av parkett på betong är fullt möjligt, men kräver att alla steg i fuktsäkringen är korrekt utförda. Om du funderar på fiskbensparkett eller annan dekorativ parkett är det extra viktigt att underlaget är perfekt innan läggning börjar.